Om du fragar mina kollegor att beskriva mig sa kommer du fa svar som “alltid glad” “social” “skrattar mycket”. Det kan de ju tro, for Janne haller inte alltid med. Det ar sant att jag forsoker halla humoret uppe och tanka positivt. Med detta lyckas jag faktiskt battre pa jobbet an i “det vanliga livet” dar jag kan bli lite deppo/neggo. Men dessa epitet som jag bar pa jobbet tycks automatiskt vara lika med att man inte tar mina argument pa allvar, alternativt forolampa eller vara allmant otrevlig mot mig.
Visst har jag en tjanst som innebar att jag maste forsoka vara smidig, forhandla pa sida ett och sida tva och ibland saklart hamna i klam, men nar jag nu tva dagar i rad har fatt (vad jag tycker ar) ovett fran bada sidor sa undrar jag hur jag ska komma till bot med detta problem.
Dilemma – om jag far ett utbrott sa blir jag sedd som den hysteriska. Om jag pratar med min chef sa tycker han att jag ska sta pa mig, alternativt kan jag bli sedd som hon som inte klarar av sitt jobb. Om jag ignorerar och fortsatter som forut sa kommer de jag anspelar pa gora likadant…
Kanske hardrar jag det hela och kanske overanalyserar jag (for aven om det verkar helt otroligt sa kan det ju vara sa att andra manniskor faktiskt inte analyserar mig pa det sattet), men iallafall sa ar det sa det kanns. Sa tillsvidare nojer jag mig med att klaga pa bloggen, prata med riktigt goa vanner som hejar pa mig och under tiden fortsatter jag skratta. Och sa tanker jag pa vad storebror sa till mig for manga, manga ar sedan nar nagon varit taskig “De kan inte hjalpa att de ar efterblivna. Det ar bara att le och tycka synd om dem”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar