Ovanner

Jag har sa svart att tro det nar jag tittar pa dessa bilder, men igar var Noah och jag ovanner. Jag langtade massor efter honom nar jag akte fran jobbet och nar jag kom till dagmamman blev han glad och alade i varldens fart for att komma o krama mig. Nar jag tog upp honom gav han mig en small pa kaften. Naval, tankte jag, det ar ju en bebis och han menade sakert bara att klappa mig snallt. Han fortsatte genom att knuffa bort mig och stracka ut de sma knubbiga armarna mot Corinne (dagmamman) och skreeeeek. Well, well, jag far betala for att jag lamnar honom hela dagarna.

Nar vi kom hem fortsatte kriget med skrik, sparkar och allman oreda. Det hela slutade med att jag ringde till Janne och beordrade honom att komma hem och ta hand om SIN son.

Jobbet ar ganska kravande just nu - mycket strul och efter att ha varit pa target for min avdelning for aret andrades rapporterna haromdagen och nu ser det inte alls lika lovande ut. Tyvarr kan det ju handa att min bonus blir mindre an vantat da och jag ska kriga for att sa inte blir fallet.

Snart ar det helg igen, tack och lov. Jag vet inte vad vi ska gora, men troligtvis blir det mer barnsakring av lagenheten, for det gar inte att ha den lille i moblerade rum - han ska ta, knuffa och ata pa allt.

Lite bilder fran de senaste dagarna:

Lasstund imorse i Noahs lilla "park"

Igar var jag och lunchade hos Daniela och traffade hennes mini, pyttelilla Zoe. Jag gav dem en babysitter - baby Bjorn naturligtvis!

I lekparken i onsdags da vi var lediga

Promenad i Cannes - hyfsat fint vader!

Min lillkille i dunvast

Jag haaaaaatar att kla pa mig! Och varfor kan jag inte fa leva mitt liv i era armar?

Skrutt pavag att gora bus - attackera ett eluttag, klattra pa trappan eller nagot sant...